Sverigedemokraterna går
framåt.
Det är fasansfullt.
- och en fantastisk utmaning.
För alla kulturarbetare.
Men det gäller nu - och inte sen!
Visst går det an att tala lite förstrött om olikheter mellan
människor; olikheter till det yttre och till det inre.
Men våra olikheter är ju så mycket mera än det som banalt kan
kallas för olikheter eller skillnader. Det handlar om det som är
djupare, om det mest mänskliga, om det som är storartat,
fantastiskt, fascinerande. Från babyns allra första möte med
föräldrarna, till livets sista andetag.
Ständigt pågår ju denna
förundran som vilar i vissheten att det bara finns en av dig, och
en av mig. Vi heta blixtar på evighetens himmel!
Och mitt i detta konstaterande -
så känner vi likheten. Beroendet. Tilliten. Du är lika sårbar
som jag. Du är också älskad, som jag. Eller föraktad, som jag.
Vi engageras i detta
häpnadsväckande, i vår likhet, och samtidigt, vår olikhet. I
alla slags mänskliga relationer; genom hela livet.
Om det fanns ett paradis, där vi
lekte i övertygelsen om detta vidunderliga att vi alla är
underbara och unika, så upphörde det inte när vi såg att vi
var nakna.
Eller när vi förstod att vi blev dödliga.
Det upphörde när vi inte såg att den manipulerande ormen själv
var naken - och att den besynnerliga idén tilläts slå rot - om
att detta stora fantastiska gemensamma, våra mänskliga
olikheter, ska graderas på en bäst och sämstskala. Det
upphörde också när ingen av oss protesterade mot det ofattbara,
att det blev mera rätt, rent av hedervärt, att exkludera,
stänga ute och sortera, än att bjuda in och välkomna.
Men om vi nu inte kan rädda paradiset, som kanske fanns, så kan
vi likväl ännu rädda oss själva, din och min mänsklighet.
Vår medmänsklighet. Vi kan fortfarande protestera.
Det här är en fråga om heder, ansvar och solidaritet. Fast vi
klarar oss inte ensamma. Vi måste mötas i våra olikheter.
Därför måste vi, som ser oss
själva som verksamma antingen utanför eller innanför konsten
och kulturen, anta den djärva utmaningen att visa att ormen är
naken.
Ingen annan klarar av det.
Om det vore val i Sverige i dag,
så skulle nämligen det politiska parti som anser att den
mänskliga åtskillnaden - själva sorteringsapparaten - är den
viktigaste av alla politiska frågor, vinna plats i den svenska
riksdagen.
Det är en avskyvärd tanke, som
måste delas av alla demokratiska politiska partier och
medborgare.
Nu, inte sen, är det därför läge att skratta oss
tredubbelvikta åt den avklädda ormen på landets alla
ståuppscener. Kom fram alla ståuppare!
Nu, inte sen, är det läge att
gå på annan slags teater och identifiera oss med den fiktiva
verklighet som får oss att inte bara se, utan också att inse,
åtskillnadens konsekvenser.
Kom fram alla soffliggare!
Nu, inte sen, är det läge för skickliga författare att
överlämna nyskrivna manus till teatrar där det finns
rättrådiga teaterchefer, och duktiga skådespelare. Mod, mod,
mod på er alla dramatiker!
Nu, inte sen, är det läge för nya sånger och ny musik, med
texter och toner som lyfter hjärtat till hjärnan, och hjärnan
till hjärtat, för att vi ska skakas om ändå in i hålfotens
valv. Ni kan mer än ni tror, alla lyriker, tonsättare och
schlagerskrivare!
Nu, inte sen, är det läge för
bilder, i alla format, i alla tekniker, som får oss att häpna,
och att handla, att tala, och att argumentera för den fantastiskt
underbara olikheten.
Stick ut lite mer ni konsthallar, gallerister, konsthögskolor,
folkhögskolor och studiecirklar!
Nu, inte sen, är det läge för
museer, att plocka fram dyrgriparna, och låta oss står där
förstummade över vad människor som länkar i varandra över
tider och över gränser kan åstadkomma tillsammans. Satsa på
uppsökande verksamhet, museichefer!
Nu, inte sen, är det läge för
biblioteken, att plocka fram de allra mest fascinerande
berättelserna om människoöden, i nutid och historisk tid, som
handlar om att människan när hon gör motstånd kan övervinna
allt. Förläng utlåningstiden, öppna biblioteken på lördagar
och söndagar, ni bibliotekschefer!
Nu, inte sen, är det läge för
alla tänkbara talare, engagerade i alla otroliga sammanhang, att
nå nya retoriska höjder, genom att ständigt och envist berätta
om skillnader i ledarskap, som antingen leder till dårskap eller
till sensationell godartad utveckling. Bli mera modiga ni talare,
företagens personalavdelningar litar på er !
Nu, inte sen, är det läge för
alla journalister, och redaktioner, att ifrågasätta
kommersialismens filosofi, och att ta det djärva språnget från
konkurrens och likriktning till fördjupning, granskning,
ifrågasättande. Det går att lägga om! En litet steg. Dag för
dag, Timme för timme!
Nu, inte sen, är det läge för
varenda lärare i varenda skola, att ta på sig den stora
uppgiften att göra varje elev till en unik individ fullt kapabel
att förstå väsentligt mera än vad någon föreställer sig
när det handlar om rätt och rättvisa, och det absolut
obarmhärtiga i all slags åtskillnadspolitik. Barn är ofta
klokare än vuxna tror! Glöm inte det!
Ulla Tengling,
Författare/ journalist
