Tillbaka

Samma ilska
i hundra år

Vad vill skådebanerörelsen? Frågan har ställts i hundra år. Lika länge som rörelsen existerat. Och svaret har egentligen alltid varit detsamma; det har handlat om att konst och kultur inte ska vara ett privilegium för få, utan en rättighet för alla. Dock med det viktiga tillägget, det som sägs här ska bli av, på riktigt. Det är ilskan själv som ska se till att det blir på riktigt!

För det är just där, i ilskan, som skådebanerörelsen i likhet med samtida folkrörelser har sin allra mest skarpa profil. Ilskan kommer underifrån. Det är ett rött raseri, som går sida vid sida med den sega envisheten och den obändiga viljan. Det är en demokratiilska och en solidaritetsilska.

Det är en ilska som har vuxit sig stor därför att den jämt och ständigt blivit gödd av den något mildare upprördheten. Det är en ilska som formats till följd av en rad händelser alltid förenade med förödmjukelsens, förminskningens och förnedringens alla attribut. Det är en ilska som bosatt sig i människosinnen, och ockuperat människokroppar. Det är en ilska där själva striden, oavbrutet underifrån, för kulturrättvisa, för det fria ordet, den fria tanken har betalats med en annans slags otrygghet än det som omedelbart ska kallas för materiell eller social otrygghet. Men likheterna är många, för även här har ilskan och engagemanget kunnat avläsas i stegrat blodtryck, förhöjd puls, magknip, huvudkramp och tunghäfta. Det är en ilska som handlar om att uppbjuda motstånd.

Först handlade det om tid, och om pengar. Varför fanns det tid för vissa men inte för andra att ägna sig åt något som inte var till omedelbar nytta? Och vem betalade för det? Första Majfanorna som bars i snålblåsten 1910 - det här var året efter storstrejken 1909 - var dekorerade i ljuvlig piktur "Åtta timmars arbete, åtta timmars fritid, åtta timmars vila". Bakom kravet fanns en vision som skulle förverkligas. Fritiden behövdes för alla, och inte bara för några få. Det skulle vara en rättighet att komma till insikt om att det var stort och ansvarsfullt och glädjefullt att vara människa. Den insikten behövde sig egen tid. Fri tid.

Det här var en moralfråga, och en rättvisefråga.

Men hur har ilskan kunnat överleva, i alla dessa år? När temperaturilskan närmade sig nollpunkten i mitten av nittonhundratalet? Vad hände då? Jo, ilskan lade sig bara för att vila och för att hämta ny energi. Därinne i folkrörelsekärnan har det i själva verket ständigt mullrat och kokat och ett knivskarpt iakttagande människohjärta har alltid känt: Det här är ännu inte för alla.

Visst öppnades teatersalongerna, och helt visst blev det en liten slant över i plånboken som kunde sparas för något som inte omedelbart skulle komma till nytta. Men känslan av att det här är lika mycket mitt som ditt, den infann sig inte. Inte ens när den nyss avslutade applåden ännu brann i handflatorna. Nej inte ens när det var som allra roligast. Den tunna hinnan som påminde om något som kanske inte ska kallas för åtskillnad, men likväl skillnad fanns kvar. Den känslan kunde beskrivas i ord som Av dom, för dom och kanske också för mig. Kanske också för mig.

För vad var det som visades på teatern? Ska jag betala för något som jag inte tillåts att skratta åt? För det som inte är roligt och underhållande? Och vem är Du som med sådant förakt talar om min verklighetsflykt? Vem är Du som tycker dig ha makt över vad jag vill och känner?

Femtio år efter skådebanerörelsen genomslag i Sverige, tidigt sextiotal, fanns en söt glättig attityd klistrad på den tunna hinnan, ett skenbart förhållningssätt till kultur och underhållning som om detta goda var lika fördelat. Likaupplevt. Hyland gjorde alla jämlika, musicalerna var ännu inte här - men operetterna. De större städerna byggde sina stadshus, bibliotek och teatrar. Utbildningspolitiken syftade till jämlikhet. Och skådebanerörelsen sveptes med. De ambulerande teatergrupperna hade sedan tjugo år tillbaka gått upp i Riksteatern, de egna stora utescenerna i Stockholm hade sålts. Skådebanerörelsens uppgift blev ännu mer utmejslad; att skaffa fram publik, att fylla teaterhusen. Att sälja biljetter. Ett brett ombudssystem utvecklades, ombuden fanns på arbetsplatserna . Som tack för att de satte upp affischer och sålde biljetter fick de själva teaterrabatt.

På arbetsplatserna fanns sedan fyrtio- och femtiotalen en ombudstradition att knyta an till; här såldes böcker, amerikanska klassiker och svenska proletärförfattare. Ivar Lo Johansson, Moa Martinson och Jan Fridegård hade hart när blivit varje industriarbetares egendom. Snart hade också konstklubbar bildats i samma tradition; grafiska blad av erkända konstnärer såldes till överkomliga priser. De svenska hemmen möblerades med kultur, kanske inte som Slöjdföreningen hade tänkt sig, men likväl kultur, och Ingvar Kamprads rike begränsades fortfarande till Småland. Skådebanan blev nu en del i det folkhemspuzzel där folkrörelserna var byggherrar.

Under andra hälften och i slutet av sextiotalet kom dock ilskan tillbaka med förnyad kraft. Hinnan blev tjockare. Vi här, ni där. På vems villkor? Vem har makten?

Operetter och underhållning fanns kvar; men Skådebanan i Stockolm, i Göteborg och i Malmö förmedlade även biljetter till det som var den lätta underhållningens motsats. Ännu en gång fanns frågan där. Ska jag betala för något som jag inte får skratta åt? Men den parades med en annan mera ödmjuk fråga, kan det andra vara något också för mig? Med tonvikt på Också för mig? Även om jag inte får skratta. Kan man ha samma hållning inför teater som inför konst och litteratur? Kan teater vara konst? Kan teater vara kritik? Samhällskritik?

Skådebanerörelsen var nu etablerad på många håll i landet. Den bars upp av fackföreningar och teaterorganisationer. Idé och intresseorganisationer kunde förenas i ambitionen att ge spridning åt teaterkonsten och teaterupplevelser. Det fanns ingen intressekonflikt mellan teaterns önskan, och publikens förhoppningar. Sådan var bilden. Ombuden sålde biljetter. Och Sverige hade haft en kulturpolitik ända sedan Arthur Engbergs dagar (Arthur Engberg var ecklesiastikminister under tiden 1932 till 1939) som nu både var inriktad på att ge stöd till teatrar, och till det företag som skulle försörja teatern med publik.

Skådebanan blev ett teaterföretag. Parallellt skulpterades Riksskådebanan fram av skådebanorna själva; som en moder till de på många håll i landet verksamma skådebanorna.

Eftersom staten gav stöd till skådebanerörelsen, så gjorde man som på så många andra håll vid den här tiden inte så stor sak av vad som faktiskt var en statlig angelägenhet eller ej. Följdriktigt och utan märkbara protester, togs därför, under sjuttiotalet, det statliga initiativet att utreda skådebanerörelsens framtid. Det som med dagens ögon sett rimligen skulle vara skådebanerörelsens egen sak gjorde staten till sin. Utredningen mynnade ut i förslaget att all försäljning av de samhällsstödda teatrarnas biljetter skulle gå via skådebanor.

När idén skulle sjösättas i början av åttiotalet var den dock död. Lågkonjunkturen var liemannen.. Men utredningen lämnade likväl en icke kostbar hälsning efter sig. Skådebanerörelsenrörelsen borde vidga verksamhetsidén. Det förslaget togs ab notam.

När sedan en av medlemsorganisationerna, LO, förstärkte förslaget med att inte bara verksamhetsidén skulle vidgas, utan att alla främjandeorganisationer rent av skulle bli en, så var även det en hälsning som bejakades. Sammanblandningen mellan starka medlemsorganisationers önskan, statens ambitioner och rörelsens egna behov var och förblev stor. Och förklaringen finns och fanns i ordet Pengar.

Men vad hände med den vidgade verksamhetsidén? Och med ilskan?

I dag kan man omedelbart slå fast att den välgörande ilskan fick ny näring med breddad vision! Stadgarna skrevs om. Främjandearbetet skulle sträckas längre än "enbart" till scenkonsten. Även om scenkonst i sig rymmer allt, litteratur, musik, bildkonst och dramatik så väntade ett arbete av annat slag. Teatern identifierades som ett konstnärligt uttryck vid sidan av andra konstnärliga uttryck. Därtill ifrågasattes skådebanerörelsens roll som distributör; mellanlänk, försäljare. Borde inte främjandet förenas med att alltfler blev delaktiga på sina egna villkor? Och var inte främjande en fråga om solidaritet, skulle det då inte kallas vid sitt rätta namn? Kunde inte vägen in i litteraturen gå via eget skrivande, och vägen till bildkonsten via egna bilder? Och vad kunde det egna skapandet ha för betydelse, inte bara för personlig utveckling utan också för samhällsansvar och empati?

Och var fanns demokratiaspekten? Vem skulle vara passiv, och vem skulle vara aktiv? Initiativ är ett privilegium! Löd en av den tidens paroller. Ja vem var initiativtagare?

Och hur gick det med idén ovanifrån, att alla främjandeorganisationer som samverkade med LO skulle bli en? Nej det gick inte alls. Kanske fanns det något mycket bra med tanken; men den var inte sprungen ur ett behov hos dem som den angick mest.
Därför föll den.

I dag tar Riksskådebanan och skådebanerörelsen för sig. Raseriet blommar. Dagens skådebanepolitik handlar om att ifrågasätta den etniskt och socialt snedfördelade intagningen till högre konstnärliga utbildningar, och vems berättelser som ska berättas, och bekostas, i litteratur, i konst, i musik och på scen. Ilskan handlar också om kommersialismens makt, och den vanmakt som växer i kommersialismens spår. Kultur är en fråga om människovärde, inte marknadsvärde!

Initiativet är ett privilegium, är ännu en paroll som bär.

På frågan Behövs skådebanan? har skådebanerörelsen börjat lyssna mera på dem som riktar frågan, än att svara. Den som ställer frågan är nämligen så gott som aldrig den eller de som står i fokus för skådebanerörelsens intresse.

Riksskådebanans eget strålkastarljus är fullt medvetet inte längre riktat mot scenen, inte ens mot publiken. Utan mot dem som är på en helt annan plats.

Om främjandearbetet som det då hette främst var adresserat mot arbetsplatserna, där medlemsorganisationernas medlemmar fanns, så är fokus numera förskjutit. Men det är inte skådebanerörelsen som har förändrats, utan verkligheten. Nu talas det om solidaritet med den och dem som hålls tillbaka, av sig själva eller av andra, och därför ännu inte upptäckt den egna viljan, ja den egna ilskan, över den orimliga fördelningen av upplevelser som smakar kommersialism, skumgummi och tvål.

Skådebanerörelsen uppgift är att fortsätta uppmuntra och respektera ilskan och låta omvärlden ta i den, smaka den och provoceras.

För den ilskan är lika djup, het och envis nu som då. Om den mattas av? Ja då gäller det att tvivla, stort, och börja skrapa på ytan.

Text: Ulla Tengling