Skådebanan
i Västmanland.


Skådebanan bildades 1910 som ett teaterföretag med folkbildningssyfte. Uppgiften  var att nå människor som inte normalt kom i kontakt med teater. Idag har målet vidgats och omfattar förutom teater också musik, dans, konst, film, litteratur och annan kulturell verksamhet.
 
Regionala Skådebanor arbetar idag via sina kulturombud över hela landet. Målsättningen är att vidga intresset och göra kulturen tillgänglig för så många som möjligt.
Skådebanan Västmanland är en regional Skådebana som bildades 1987. Från början genom ett samarbete med Konstfrämjandet. Sedan 1989 med egen ombudsman anställd på heltid.

För att kunna nå ut med ett intressant och engagerande kulturbudskap bedrivs ett nära samarbete med kulturarbetare och kulturinstitutioner. Målet är folkbildning.



Allmänt om Skådebanan

Historiebeskrivningen berör hela skådebanerörelsen för att ge en tillbakablick. En mer detaljerad beskrivning av hela skådebanerörelsen finns under Riksskådebanans hemsida.

Tillbakablick

" För dryftande af frågan om ett teaterföretag i folkbildningssyfte inbjudes till möte i Victoriasalen den 1 april 1910 ".
Så löd den inbjudan till allmänheten som blev upptakten till Andelsföreningen Skådebanan. Mötet var resultatet av ett långt förberedelsearbete av eldsjälen bakom idén,  journalisten Walter Stenström. Han var en student som just återvänt från en studieresa till teatrarna i Tyskland. Vid hemkommen kom han  med liv och lust att satsa på företaget att i Sverige skapa en motsvarighet till Freie Volksbuihne i Berlin och Wien.

Hjalmar Brantings hustru Anna, teaterkritiker under signaturen Renée, drev under åren 1907-10 en tidskrift med namnet Skådebanan, som innehöll allmän teaterinformation (Skådebana är ju ett äldre ord för teater).

Vid ett privat möte i februari 1910 tillsattes en kommitté för att undersöka förutsättningarna och det var denna som så småningom inbjöd till ett allmänt möte. Kommitténs medlemmar var riksdagsmännen Edvard Wavrinsky och Knut Kjellberg, redaktörerna Gerhard Magnusson, G. von Koch och John Coldén, skådespelarna Ernst Noré och Ivan Hedquist samt som sekreterare Walter Stenström. Mötet besöktes av en skiftande skara, som bestod av såväl prins Eugen och Carl Carlsson Bonde och andra medlemmar ur societeten som representanter för arbetare- och nykterhetsorganisationerna, däribland Hjalmar Branting.

Man beslöt bilda "Andelsföreningen Folkbildningsteater" samt utsåg en interimsstyrelse, som senare ändrade namnet till Skådebanan.

Den egentliga starten för Skådebanan skedde vid ett konstituerande möte den 9 maj, då man valde en styrelse med den liberala riksdagsmannen och nykterhetskämpen Edvard Wavrinsky som ordförande och Walter Stenström som sekreterare. Målparagrafen i stadgarna berättade att föreningens syfte var att " inom vårt land bereda föreningens medlemmar rikliga tillfällen att med ringa kostnad komma i åtnjutande av teaterkonst".

Arbetet i starten blev segt och svårt. Man mötte motstånd på många håll, inte minst från teatrarna. Först den 6 mars 1911 kunde Skådebanan erbjuda sina medlemmar den första teaterföreställningen, som blev Strindbergs "Mäster Olof" på Dramaten. Biljetterna kunde erbjudas till lägre priser genom att Skådebanan abonnerat hela teatern och fått Strindberg att efterskänka författarhonoraret.

Efter flera motiga år startades 1915 ett månadshäfte som tillsändes alla Skådebanans medlemmar. Där presenterades kommande föreställningar, turnéer och andra arrangemang. Man gav utrymme för debatt kring Skådebanan och förmedlade praktisk information. Månadshäftet innehöll också en hel del allmänna teaterartiklar om samtida teater i olika länder samt korta historiska överblickar, ofta i anslutning till någon aktuell pjäs.

Till Walter Stenströms efterträdare utsågs i november 1926 redaktör Fredrik Ström och man hade därmed fått en fast fot i arbetarrörelsen.

Fredrik Ström har i en artikel berättat att han redan vid tiden för bildandet av Skådebanan uppsöktes av Stenström och blev engagerad för saken. Han presenterade också idén för August Strindberg som emellertid i stället föreslog en folkets teater av bara arbetare" i Folkets Hus, till vilken han själv skulle skriva pjäserna". Den idén visade sig dock inte realiserbar.

Fredrik Ströms målsättning som direktör för Skådebanan var att följa den inslagna vägen, men också att bredda den genom ett närmare samarbete med folkrörelserna. 1926 bildades Dalarnas länskommitté av Skådebanan.

1927 fick organisationen sitt första statsanslag, med 75 000 kr att användas till landsortsverksamheten. Denna fick ett uppsving med 2-3 turnéer året om, till stöd för vilka det bildades ett 50-tal nya lokala teaterkommittéer. På somrarna fortsatte friluftsturnéerna och folkparksturnéerna.

I maj 1930 kunde Skådebanan fira sitt 20-årsjubileum med en festföreställning på Dramaten. Därmed var höjdpunkten i Skådebanans utveckling nådd. Åren efter 1930 behärskades av nedgången i konjunkturerna, arbetslösheten och därmed följande svåra problem för alla teaterföretag och folkbildningsorganisationer.

Till följd av ett ökat antal offentliga uppdrag lämnade Fredrik Ström sin befattning som direktör för Skådebanan på hösten 1930. Han kvarstod dock som konstnärlig rådgivare, tills hans bana ledde vidare till riksdagen och kommunfullmäktige. Till ny direktör utsågs Gunnar Malmberg, kamrer vid Dramaten och medlem av Skådebanans styrelse sedan 1922.

De ekonomiska problemen innebar också att Skådebanan gjorde sig av med friluftsscenerna i Stockholm. Hösten 1929 såldes teatern i Tantolunden till en privatperson och 1932 såldes teatern i Vanadislunden till teaterdirektör Björn Hodell. Denne inköpte året därpå även teatern på Skansen, där verksamheten kom att fortsätta i ungefär samma banor.

- Riksteatern bildades 1934

- Skådebanan blir lokalavdelning i Stockholm

Under de decennier som nu följde hade Skådebanan en likartad verksamhet ända fram till början av 1960-talet. Antalet medlemmar i Stockholm växte dock till sig och lade grunden till en stabil abonnemangsorganisation. Man gjorde också särskilda försök att nå skolungdomar och bedrev under några år i början av 40-talet ett samarbete med Sofia folkskola.

Ökningen av medlemsantalet berodde delvis på att systemet ändrades 1938 genom att medlemsavgiften sänktes från 3 kr till 1,50 kr och då inte innefattande en prenumeration på tidningen "Teatern", utgiven av RPO med visst material om Skådebanan. 1941 upphörde helt samarbetet med "Teatern" och man gav istället på nytt ut ett eget månadsblad, "Skådebanan".

1937/38 genomgick Skådebanan en grundlig omorganisation och rationalisering, som bl. a ledde till att man sålde kostymateljén. En ombudsman med VD:s funktioner utsågs i och med den tidigare kamreren Hjalmar Lindblad. Sedan 1935 hade Skådebanan också en ny ordförande i Fritz 0 Johansson, tidigare verksam i Folkets Husföreningen. Dessa skulle finnas kvar i ledningen under en lång följd av år.

Den organisation som kunde fira sitt 50-årsjublleum med en festföreställning på Operan hade alltmera blivit en institution för förmedling av billigare biljetter till teaterintresserade stockholmare och allt mindre en folkbildningsorganisation med ambitionen att hjälpa nya publikgrupper till teatern.


Rune Rosengren

Nya vindar 1962-69
1960-talet kom att innebära ett stort språng framåt för Skådebanan. Verksamheten fick en mycket större bredd och en tidsenligare prägel samt en fastare anknytning till arbetsplatserna genom de fackliga organisationerna.

Från 1962/63 till 1967/68 ökade antalet medlemmar i Skådebanan i Stockholm från ca 5 900 till 29 000, antalet ombud från 242 till 1400 och antalet teaterbesök förmedlade av Skådebanan från 38 000 till 270 000. Man lyckades också åter skaffa bidrag till verksamheten från myndigheterna - 1968 var de uppe 1 300 000 kr från Stockholms stad och 150 000 kr från staten.

I mycket hög grad måste de nya vindarna tillskrivas Rune Rosengrens idéer och i kontakter med den fackliga rörelsen.

Den 1 augusti 1965 startades, i Malmö Skånska Skådebanan, efter förhandlingar med FCO, TCO, ABF, TBV och Malmö Stadsteater. Redan 1911 hade det bildats en lokalavdelning av Skådebanan i Malmö, men denna upphörde i stort sett att fungera, när stadsteatern stod klar 1944 och själv åtog sig att sköta kontakterna med abonnemangspublik och folkrörelser. Man förberedde också bildandet av regionala skådebanor på flera andra håll i landet.

Under åren 1960 till 1970 var en stor framgång på många plan. Ombudskåren växte, teatrarna började använda sig av de tjänster som skådebann kunde erbjuda.